Bär ljuset - var ljuset!

Förkunna ett nådens år!

Det är advent - väntans tider.

Tänd ditt hjärtas ljus.

Lys upp vägen för alla som väntar

och längtar.



Idag är det första advent. Mys ordentligt! Snart är det jul!
Kram

Alla goda ting är tre sägs det ju och den här veckan har det varit så.

Det första tinget var att det var helgdag i måndags och ingen undervisning i fredags vilket innebar att jag bara hade lektioner tre dagar den här veckan. Det var skönt för jag har större behov av vila så här i början än annars. Det tar på krafterna att bli japan...

Det andra tinget var de två k:na - kladdkaka och kanelbullar. Baket var roligt och fick mig att känna mig lite som hemma... kul att de andra gillade fikat med... annars hade det ju varit en flopp.

Det tredje tinget kom idag med posten. Mamma skickade mig ett paket, men varnade mig för att det kanske inte skulle komma fram för att hon glömt att skriva hela adressen... (det hon glömde var motsvarigheten till gatuadressen...) Men all heder till japanska posten som idag lyckades leverera paketet rätt ändå. Så nu har jag min kofta som jag nästan hann sticka klart innan jag åkten (mamma förbarmade sig över den sista biten så nu är den färdig!) jag har en flanellpjamas för de lite råkalla nätterna, mumsigt god sötlakrits och Annas pepparkakor lagom till 1a advent imorgon. Mammor är bra att ha!

Hoppas du också har tre goda ting den här veckan också (eller fler!)
Tingeling!
kram från en lakrits- och pepparkaksmumsande svensk i Japan

Ganska ofta när jag går till tågstationen så sitter det skolungdomar i gångarna och spelar musik. Ofta är det väldigt bra och jag har många gånger förundrats över hur begåvande de är. Men idag var första gången som jag fick kämpa mot reflexen att stoppa fingrarna i öronen. Det var en kille med gitarr som satt och sjöng av hjärtats lust och glädje, men inte en ton på gitarren överrensstämde med den tonart, eller jag kanske ska säga de tonarter som han sjöng i... de roliga är att jag tidigare under dagen hade sagt att alla människor kan sjunga, en del behöver bara lite hjälp... det fick jag ju äta upp kan man ju säga... :/ plus att jag även la till att det är bättre att sjunga med hjärta än inte alls.... ibland är livet humor helt av sig självt.

Så kan jag återigen meddela att cykel-åbäket har börjat krångla igen, efter några veckors frid och fröjd har han nu förklarat krig igen... aaaarrrrggghhh, snart kastar jag han i sjön! Dumma skit-kedja. Pappa, du får komma hit och fixa den, jag ser inget annat alternativ. :P

Fick en komplimang idag av min japanskalärare under kanji-lektionen (alltså när vi lär oss olika japanska tecken, vad de betyder, hur man läser dem och skriver dem). Hon sa att jag skrev som en japan. Snacka om att jag kände mig lite stolt över mig själv och detta trots att jag med halva energin fokuserar på att hålla tungan i munnen och inte utanför som den har en tendens att placera sig när det blir riktigt knivigt. Får bara passa mig så att jag inte blir högmodig (men det är ingen risk för jag behöver bara titta på när Mitsuko skriver, då blir det vackert kan jag lova, hon kan japansk kalligrafi...)

Ha det!
Kram

Ni får ursäkta att jag inte har skrivit på några dagar men jag har helt enkelt inte orkat tänka ut något vettigt att säga...

Men idag ska det bli bättring, vet inte om det blir så mycket vettigt, men skriva tänker jag i alla fall.

Ikväll har jag introdcerat lite svensk kultur i familjen här - jag hittade efter mycket letande (typ tre månaders letande) tofu-glass i en affär vi var i. Jag har varit såååå sugen på glass att jag inte vetat vad jag ska göra, så idag var lyckan gjord. Naturligtvis köpte jag hem lite glass och var ju då tvungen att göra ett oumbärligt tilltugg. Jag bakade kladdkaka. Även om de var lite skeptiska till min beskrivning så åt de kakan med glädje och tyckte att den var god, fast jag förklarade för dem att den är ännu godare om den är lite mer kladdig. Nästa gång ska de få se på kladdkaka (eller gucha-gucha-kaka som jag numera kallar den för). Jag förvandlar de till svenskar lite i taget... först köttbullar, den här gången kladdkaka, nästan gång kanelbullar, så Jansson, så sill, så....

What will people think
when they hear that I'm a Jesus freak?
What will people do
when they find that it's true?
I dont really care if they label me a Jesus freak.
There ain't no disguising the truth.

Igår snackade jag ganska länge med Fidde på msn, han tog tillfället i akt och försökte att utbilda mig lite om japansk fotboll. Han lyckades sådär... det enda jag kommer ihåg är att det är två japaner som spelar i Ein-någonting i Frankfurt, den ene är dålig (enligt Fidde) och den andre som börjar på Ina-någonting är rktigt bra. Sen förstås att Hiroshima San-någonting har lila matchtröjor och vann japanska ligan i år. (blir ni inte lite imponerade!)

Men vad har japanska ligan ihop med refrängen från Dc Talk:s låt Jesus Freak att göra? Ingenting faktiskt, men när man pratar med Fidde får man vara beredd på det mesta. Ibland lyckas han slänga ur sig lite nya uttryck och det gjorde han igår också. Men ett av dem var så bra att jag lovade att skriva om det i bloggen idag. Han sa: "Jag nördar FM (Fotball manager) och du nördar Gud". (Nu förstår ni kopplingen Fidde - Dc Talk, hoppas jag)

Min första reaktion var att jag skrattade rakt ut, sen tänkte jag till och tyckte faktiskt om uttrycket. Jag skrev tillbaka att jag gärna är en nörd för Gud. Alla gånger! Jag menar Gud är ju mitt liv, utan honom skulle jag inte komma långt. Han är tryggheten, han är glädjen, han är framtiden. Om folk ser en Guds-nörd när de ser mig så är jag nöjd. I don't really care if they label me a Jesus freak. Det är snarare en komplimang.

Jag tror vi behöver fler Jesus-nördar i världen. Även om glorian ibland åker på sne (vi är ju trots allt bara människor) så vill jag nörda Gud så mycket som möjligt.

Till nästa gång... våga vara nörd!
Kram

Idag fick jag äntligen tummen ur och pumpade i luft i däcken på min cykel. Ni vet, det är sånt där man går och drar på... "det går nog en dag till, så lite luft är det inte..." och så harvar jag på tills jag inser att nu måste jag fylla på luft för jag kör praktiskt taget på fälgarna. Och när man väl gör det och sätter sig på cykeln kommer alltid förvåningen, "vad lätt det blev!" Nog visste jag innan att bra med luft i däcken gör resan lättare, men ändå kommer jag med undanflykter: jag har inte tid, orkar inte, man blir så smutsig, hittar inte pumpen... osv.

Ibland är det likadant med min relation till Gud. Jag vet att en bra relation med Gud gör resan mycket lättare. Men så ofta harvar jag på... jag gör det imorgon, idag är det så stressigt, jag ber kort idag för jag orkar inte hämta Bibeln på övervåningen, jag läser bara en vers idag för jag är sååå trött, hittar inte... osv. Och så en dag så inser jag att jag måste fylla på luft i själen för jag går nästan på knäna, själen kippar efter luft, efter Gud. Och så fort man öppnar ventilen, fyller Gud på. Jag måste ju fortfarande trampa, och uppförsbackarna är lika branta, men jag har bättre förutsättningar för att klara backen utan att bli helt slut av allt trampande. Jag klarar guppen bättre för att de välfyllda däcken fungerar som stötdämpare. Så jag behöver bli påmind om att fylla på med Gud varje dag så att själen har bra med luft för att klara dagens resa på bästa möjliga sätt.

Inlägget blev lite rörigt inser jag, men jag tror ni förstår vad jag menar.

Till nästa gång... ta ett djupt andetag och känn luften ge ny kraft åt kroppen och Gud ny kraft till själen.

det blir ett kort inlägg idag med tanke på tiden...
kom hem från skolan med dundrande huvudvärk, helt fel timing med tanke på att jag har japanskaprov imorgon. Nu är väl inte ett prov så farligt, men det är svårt att tvätta bort leopardens fläckar. Superstudenten Tima tar sig an sammanfattningar och genomgångar alldeles för sent - IGEN, och sitter uppe alldeles för sent - IGEN, men kan hon bryta beteende och antingen plugga tidigare eller strunta i att plugga alls - NEJ...

jag trodde att den här perioden, dvs "plugg och tenta-perioden" var över i mitt liv, men ack nej, istället skulle jag få för mig att flytta till ett helt främmande land som har ett helt omöjligt språk att lära sig. Just nu snurrar bara en massa grammatiska formler och glosor i huvudet på mig. Förhoppningsvis hinner några av dem landa till imorgon 13.30 när vi börjar... men om de behagar att fortsätta sväva i det blå tänker jag inte sörja för det, jag får väl helt enkelt ta mig upp i det blå själv. För visst är det ganska skönt att vara uppe i det blå ibland. hi hi.

Nej, nu ska jag sova och inte skriva en massa svammel.

Tjingeling! Gå och lägg er i tid, det blir man glad för dagen efter :)

 Om gårdagen var lite si och så har den här dagen varit raka motsatsen. Visst det var lite tjurigt när klockan ringde, precis som alltid, men det får man ju bara ta.

Men när jag satt på pendeltåget och åkte in till skolan kom det in två döva, med en hörande vän och satte sig vid mig (jag satt vid ett fyr-säte). De pratade naturligtvis, om inte högljutt, så vilt gestikulerande. Plötsligt tar en av dem fram en godispåse och bjuder sina vänner, men hon petar även på mig och bjuder mig. Mums! Sen pratade vi lite, eller jag pratade ju via den hörande vännen, men det var så gott med lite medmänsklighet och bara det faktum att människor är snälla!

Skolan var väl inget särskilt, annat än att jag vann en tävling vi hade överlägset (hi hi). Efter en trög start kom tävligsinstinkten igång och jag spurtade rejält på slutet. Det är väl "fight night"-kvällarna på tonår i Anneberg som lärt mig att kämpa för glatta livet.

Men, det var efter middagen på kvällen som den riktiga höjdpunkten kom. Mitsuko var ute och hämtade posten och gav mig ett brev (jag visste att mormor hade skrivit ett brev och att det snart skulle komma), men strax efter säger hon att jag har fått ett till. Tänk, två brev, på en måndag! Det förgyllde min kväll otroligt. E-post i all ära, men att få hålla i ett brev och läsa en mänsklig handstil på ett prasslande papper, det är det något särskilt med. Så tack till er som skickade brev, ni vet vilka ni är.

Tills nästa gång... gör något snällt mot någon som inte förväntar det, det ger glädje till båda.
Kram

Idag har jag som jag berättade igår varit på gudstjänst i Mizushima och som vanligt så pratade jag med hjälp av tolk. Det brukar gå hyfsat bra även om tolken inte känner sig så säker alla gånger, fast idag var det ren katastrof. Jag hade ju på efterfrågan skickat ett manus till tolken innan, men även förklarat att när man väl står där uppe så kan det hända att jag lägger till eller drar ifrån något. Ja, ja, det är är ok, svarade han då.

Men, när vi väl stod däruppe bakom predikstolen så hade jag lika gärna kunnat prata om den svenska ekonomin, eller vilken rappakalja som helst, för han lyssnade inte ett dyft på vad jag sa. Istället läste han innantill ifrån manuset. Kunde till och med uppfatta att han tolkade något helt annat än vad jag sa en del gånger. Jag kan säga att jag kände mig något överflödig. Ytterligare en anledning att försöka lära mig japanska på rekordfart... *suck*.

Efteråt åkte pastorn, jag, tolken, tolkens mamma, och tre personer till och käkade på en restaurang. Det började bra och maten var god och sällskapet trevligt. Tills plötsligt tolken och hans mamma börjar bråka, inget högljutt, men tolken kallade sin mamma lite olika saker (tydligen för att hon hade sagt något dumt om Japan eller så), som han gärna översatte till mig, och mamman slutade i tårar. Snacka om att jag kände mig något obekväm...

Efter det bar det av till ett shoppingcentrum för att Akari (en av systrarna i familjen) ville handla lite underställ (det var rea). Efter två timmar hade jag fått nog och satte mig på en bänk och väntade. Under den halvtimman eller så jag satt där såg jag otaliga familjer med barn där barnen var allt annat än gulliga... och föräldrarna bara gav efter. Jag vet, jag har inte barn, jag kan egentligen inte säga något, men lite gränser måste man väl ändå sätta. Värst var en familj där barnen (storebror och lillasyster) bråkade om pappans uppmärksamhet och ville båda hålla honom i handen. Det fortlöpte så att brorsan började slå sin lillasyster hårdare och värre för varje gång, pappan gjorde ingenting, tittade till och med åt andra hållet. Mamman försökte ändå att värja syrran från brorsans slag när hon hann fram. Förskräckligt! Men, men...

Återigen en ny vecka är i startgroparna, vi får väl se vad den har i sitt sköte.

Tjingeling!

Ps. jag lyckade nästan att vara tyst resten av kvällen igår... men Mitsuko envisades med att prata så jag var ju tvungen att svara henne... :)

Idag har varit en sån där lugn och skön dag. Det känns inte som jag gjort särskilt mycket, men när jag tänker efter så inser jag att jag i stort sett har pratat hela dagen. Nu är ju jag en sån person som kan hålla låda ganska bra, och brukar inte ha några problem med att prata, men nu när klockan är 22.05 så bara snurrar det i huvudet.

Jag har pratat med vänner och mamma på Skype, det var jättekul!
Jag har pratat med en massa vänner på msn, mycket trevligt!
Jag har pratat med gäster vi haft i huset, roligt.
Jag har pratat med familjen jag bor hos, som vanligt.

Men nu är jag trött på att prata och vägrar säga ett ord till innan imorgon, bortsett från ett "oyasumi nasai" innan jag går och lägger mig. (och de orden jag har kvar på det här inlägget förstås). Undrar om jag lyckas...

Imorgon är det söndag igen, gudstjänst, men den här gången ska jag till Mizushima och snacka. Det ska bli kul. Litar kallt på att Gud gör sitt och sätter liv till orden. (Det brukar ju inte vara några bekymmer med "jobbet" från Guds sida, det är nog mer jag som måste peppa mig själv att vara öppen för ledning)

Ha det! och kom ihåg att ett tomt huvud inte alltid är negativt för det är ju när vi är tomma som Gud kan fylla på med det han har att ge. Upp till kamp för tomma huvuden! :)

Idag har vi varit iväg på utflykt i skolan... och även om jag var orolig innan för att det skulle bli utflykt a la dagis igen så hade jag som tur var fel den här gången. Vi hade alla möjligheter att gå för oss själva och inte i ledband efter läraren när vi var runt på olika sightseeing-grejer. De två första, Korakuen (en känd park i Okayama) och Kurashiki gamla stad hade jag sett innan så det var mest att lulla omkring och njuta av den friska luften.

Men sen gjorde vi något som jag inte gjort förut, vi åkte till en frukt-trädgård och plockade mandariner, eller clementiner, eller satsumas, jag vet inte vad som är skillnaden på dem, men de var små, runda, orangea och söta. Vi fick plocka en påse var och äta så många vi orkade under tiden vi var där. Det blev en väldig hets när typ 60 pers skulle in samtidigt i ett inhängnat område. Men jag och Naila, en klasskamrat, hittade ganska fort ett träd, eller buske, vet inte vad det är. Clementin-träden ser ut som träd, men är små som buskar... i alla fall, trädet dignade av frukten så det var bara att sätta igång att skruva, för det är så man plockar clemmisar, man skruvar på dem som om man skulle skruva ur en glödlampa och vips så har de lossnat från grenen.

Jag kan säga att färska nyplockade clementiner smakar ljuvligt, det går inte att jämföra med dem i affären på långa vägar. Vare sig de man köper i Sverige eller de man köper här. Så när jag väl kom hem med min påse clemmisar blev det stor uppståndelse i huset och alla tog var sin clementin och njöt av dess sötma.

Kanske något att satsa på sen när man blir pensionär... en fruktgård med clemmisar!

Till nästa gång... titta i spegeln och du får se ett underverk.
Kram

vilket av de tre orden kommer dagens inlägg att handla om?...
vet du vad alla tre betyder :P

foton - man trycker på en knapp med sin kamera och en bild lagras på ett minne, sen framkallar du bilden på ett papper och får då ett sk foto.

futon - är den säng som är typisk japansk. Med svenska ord skulle vi kanske säga en liten tjockare bäddmadrass man lägger på golvet, klär med lakan och sover på.

foten - är den bestämda formen av den extremitet du har längst ner på dina ben, en fot, den foten.

Skämt å sido... idag ska det handla om något helt annat, även om jag idag har framkallat foton till ett väldigt bra pris, jag gjorde förstoringar på alla korten bara för att det var så billigt. Nej, jag har inte blivit slösaktig, Japan har bara stigit mig lite åt huvudet. Jag vill ju ha vackra bilder från Sverige och på er att titta på och längta tillbaka lite.

Men, bara för att jag skrev en massa strunt i början så har jag glömt bort vad det var jag egentligen skulle skriva om... hmm, inte bra. Till och med Kenjiro (pappan i familjen jag bor hos) kommenterade idag att min hjärna verkade behöva "charging" (stå på laddning...) Tänk att man kan vara så enkel att läsa ibland.

Så i väntan på att min hjärna ska ladda upp sig igen, så får jag väl acceptera att jag inte minns vad jag ska skriva och helt enkelt sluta. Igår trötthet, idag förvirring, man blir nästan lite rädd för vad det ska bli imorgon. Men jag skyller allt på att det är så arbetsamt att lära sig japanska... mycket bättre om alla skulle prata svenska tycker jag.

Tingeling! Krama någon idag, det är mysigt!

Man kan ju tycka att jag nu borde ha acklimatiserat mig så pass mycket till det japanska livet att jag borde kunna vara på topp om jag vill... men icke. Igår kväll när jag gick och la mig tänkte jag att jag skulle ta tag i mitt liv (underligt att man fortsätter att tänka det när det aldrig verkar fungera...) så jag satte klockan på 6.30. Jag är ju borta från 12-18.30 på dagarna så ska man ha något gjort får det ju bli på förmiddagen, men sover man för länge hinner man inte med så mycket.

Därav kl 6.30, tid att i lugn och ro duscha, äta frukost och sånt innan jag tar tag i livet... Men, det hela utspelade sig lite annorlunda än vad jag tänkt mig. Gick förvisso upp 6.30 och bäddade sängen så att jag inte skulle frestas till att lägga mig igen. Duschade åt frukost, gjorde läxan, men det var här jag gjorde mitt stora misstag... jag gjorde japanskaläxan i sängen, så naturligtvis när jag skrivit klart sista ordet lutade jag huvudet tillbaka och somnade gott. Vaknade 1 1/2 timme senare och insåg att det var dags att äta lunch och göra sig i ordning för att åka iväg på min livsfarliga cykel.

Så mycket för det "ta tag i liv-andet". Hur länge kan man skylla på att man acklimatiserar sig?... när den ursäkten inte finns mer blir jag ju bara lat och det är ju inte lika roligt :-P

Så i mitt trötta tillstånd blir det nu inga fler ord idag, ni får komma på några själva.

Tills nästa gång... lek lite, det mår man bra av!

Att folk tittar en extra gång har jag vant mig vid, jag ser ju inte särskilt japansk ut och det finns inte så många utlänningar här. I alla fall inte om man jämför med många europeiska länder. Men idag vet jag inte hur jag ska tolka blickarna från en kille på cykel.

Det var på väg hem från skolan, jag stannar vid ett rödljus och killen på en cykel brevid vänder sig om, ler stort och säger konnichiwa (hej på japanska). Jag svarar ju artig som jag är, men ser sen att det blir grönt över gatan åt andra hållet (fyrvägskorsning och jag skulle över alla gatorna) så jag bestämmer mig för att gå över där först. Till min förvåning ser jag hur killen på cykel ändrar sig också, och jag skulle väl inte ha reflekterat så mycket över det om det inte var så att han höll sig bredvid mig hela tiden, tittandes och leendes, jag till fots och han till cykel... Var han extremt dålig på att flörta eller bara nyfiken? Svaret på den frågan lämnar jag därhän, men lite roligt var det. Och han var söt :) fast han såg lite ung ut... men det gör å andra sidan nästan alla japaner.

Följetongen cykeln fortsätter även... nu har den varit inne på verkstan och blivit "lagad". Den fungerade förvisso idag, men det låter mystiskt om den när jag trampar så jag förväntar mig nästan att den ska explodera när jag minst anar det. Det återstår att se :)

Till nästa gång... lev järnet!

En ledig måndag

Ibland är det bara sååå skönt att få sova på morgonen. Jag hade i ju för sig glömt stänga av alarmet på mobilen som ringer varje dag kl 7.00, men jag hade inga problem med att somna om och vaknade inte förrän 9.30 nästa gång.

Men det härliga med extra lediga dagar är att man kan ligga kvar i sängen och filosofera och det var precis vad jag gjorde. Kan inte säga att jag löste världsproblemen, men när jag väl gick upp var jag utvilad och på gott humör.

Humöret fortsatte att vara på topp så jag bestämde mig för att baka kanelbullar, men då fick jag ett sms om att det var en kvinna som ville träffa mig... ni vet, det exotiska missionären från Sverige är eftertraktad :-P

Nej vars, men det blev inga kanelbullar för att jag blev ju avbruten i min tanke... ibland är man bara så disträ, så istället tittade jag på en DVD - Förtrollad, tror jag att den heter på svenska. Ytterligare en töntig film, men jag log och skrattade och hade en bra eftermiddag.

Sen hade jag lovat att laga middag idag, och Shizuka hade beställt lasagne, så det blev det. Gott, som tur var, även om pepparn tog slut efter typ tre korn. Tur man kan improvisera. Shizuka var nöjd, så då får man väl vara glad. Usui, kvinnan som ville träffa mig, tyckte också om maten och vi pratade lite om ditt och datt efteråt. Det var trevligt.

Idag är det ett väldigt osammanhängande inlägg för jag chattar med mamsen samtidigt, men det får ni ta, idag i alla fall, lovar att bättra mig tills imorgon.

Idag kan man verkligen säga att jag har gjort ett gott dagsverke.

Dagen började med att jag åkte till ett köpcentrum och shoppade lite ditt och datt, skulle handla sängöverkast, men hittade inget bra. Det blev däremot, 4 GB USB-minne, två par skor, första julklappen (och den är till mormor, helt klockren! mamma du får sukta mormor med att jag köpt den redan, hi hi) eh, vad mer?... just det en tvättkorg, exotiskt va?! ha ha. Men jag skulle ju ha ett sängöverkast så vi åkte tvärs över stan, efter att ha käkat lunch till en annan affär, där handlade jag en byrå, lakan, en stoooor kudde och faktiskt också ett sängöverkast. Sex timmar efter avfärden hemifrån var vi tillbaka igen, men jag hann bara lägga upp allt på rummet innan det var dags för nästa grej...

Pastor Tomoyasu tutade utanför. Vi skulle till en ungdomssamling (för högstadiet och gymnasiet) jag skulle snacka lite om Gud och så. Det var jätteroligt och för första gången kände jag att jag verkligen fick göra det som jag kommit hit för att göra. Kanske berodde det på att jag bestämde mig för att lyssna till de givna instruktionerna till hälften och sedan göra så som jag brukar, dvs försöka känna in atmosfären och folket. Flera pratade med mig efteråt och sa att det hade träffat, så jag tackar Gud för att han vill använda mig i Japan. Det här kan verkligen bli spännande!

Fyra timmar senare var jag hemma och då var det ju bara att sätta igång och bygga ihop byrån (nej, det var inte IKEA, det var Nitori). När jag gjort det insåg jag att jag var tvungen att möblera om och när det var gjort så var jag tvungen att städa. Sen kunda jag beskåda mitt nya vackra, rena rum.

Ja, och sen var jag ju tvungen att skriva på bloggen, men efter detta ska jag bara softa. Det är jag värd, tycker jag i alla fall! hi hi.

På återseende