Ganska ofta när jag går till tågstationen så sitter det skolungdomar i gångarna och spelar musik. Ofta är det väldigt bra och jag har många gånger förundrats över hur begåvande de är. Men idag var första gången som jag fick kämpa mot reflexen att stoppa fingrarna i öronen. Det var en kille med gitarr som satt och sjöng av hjärtats lust och glädje, men inte en ton på gitarren överrensstämde med den tonart, eller jag kanske ska säga de tonarter som han sjöng i... de roliga är att jag tidigare under dagen hade sagt att alla människor kan sjunga, en del behöver bara lite hjälp... det fick jag ju äta upp kan man ju säga... :/ plus att jag även la till att det är bättre att sjunga med hjärta än inte alls.... ibland är livet humor helt av sig självt.

Så kan jag återigen meddela att cykel-åbäket har börjat krångla igen, efter några veckors frid och fröjd har han nu förklarat krig igen... aaaarrrrggghhh, snart kastar jag han i sjön! Dumma skit-kedja. Pappa, du får komma hit och fixa den, jag ser inget annat alternativ. :P

Fick en komplimang idag av min japanskalärare under kanji-lektionen (alltså när vi lär oss olika japanska tecken, vad de betyder, hur man läser dem och skriver dem). Hon sa att jag skrev som en japan. Snacka om att jag kände mig lite stolt över mig själv och detta trots att jag med halva energin fokuserar på att hålla tungan i munnen och inte utanför som den har en tendens att placera sig när det blir riktigt knivigt. Får bara passa mig så att jag inte blir högmodig (men det är ingen risk för jag behöver bara titta på när Mitsuko skriver, då blir det vackert kan jag lova, hon kan japansk kalligrafi...)

Ha det!
Kram