Idag fick jag äntligen tummen ur och pumpade i luft i däcken på min cykel. Ni vet, det är sånt där man går och drar på... "det går nog en dag till, så lite luft är det inte..." och så harvar jag på tills jag inser att nu måste jag fylla på luft för jag kör praktiskt taget på fälgarna. Och när man väl gör det och sätter sig på cykeln kommer alltid förvåningen, "vad lätt det blev!" Nog visste jag innan att bra med luft i däcken gör resan lättare, men ändå kommer jag med undanflykter: jag har inte tid, orkar inte, man blir så smutsig, hittar inte pumpen... osv.

Ibland är det likadant med min relation till Gud. Jag vet att en bra relation med Gud gör resan mycket lättare. Men så ofta harvar jag på... jag gör det imorgon, idag är det så stressigt, jag ber kort idag för jag orkar inte hämta Bibeln på övervåningen, jag läser bara en vers idag för jag är sååå trött, hittar inte... osv. Och så en dag så inser jag att jag måste fylla på luft i själen för jag går nästan på knäna, själen kippar efter luft, efter Gud. Och så fort man öppnar ventilen, fyller Gud på. Jag måste ju fortfarande trampa, och uppförsbackarna är lika branta, men jag har bättre förutsättningar för att klara backen utan att bli helt slut av allt trampande. Jag klarar guppen bättre för att de välfyllda däcken fungerar som stötdämpare. Så jag behöver bli påmind om att fylla på med Gud varje dag så att själen har bra med luft för att klara dagens resa på bästa möjliga sätt.

Inlägget blev lite rörigt inser jag, men jag tror ni förstår vad jag menar.

Till nästa gång... ta ett djupt andetag och känn luften ge ny kraft åt kroppen och Gud ny kraft till själen.