tre små grisar
eller tre punkter kommer dagens inlägg att bestå av.
"RÖKFÖRGIFTAD SVENSK KÄMPAR I DIMMAN"
Risskörden håller som bäst på att vara avslutat nu, men det innebär också att de bränner det de inte vill ha. Eftersom jag bor en liten bit utanför stan har jag en hel del risfält omkring (bland annat finns det ett par små risfält instoppade mellan några hus... inte större än en tomt). Så fort man kommer ut kippar man efter luft när röken tränger ner i luftrören. Det är som om hela Hayashima (samhället jag bor i) har blivit rökskadat. Och när jag väl kommer in igen luktar jag som efter ett scoutläger, dvs inpyrd rök. Jag överdriver inte när jag säger att röken ligger som en dimma i luften. Hoppas de har bränt färdigt snart så att jag kan återgå till att andas luft igen.
"DET ÄR KÖRT - LJUDET EKAR FORTFARANDE"
De sista två lektionerna i skolan idag var jobbiga. Inte för att de var tråkiga eller svåra, utan för att jag var JÄTTETRÖTT. Som om det inte var nog så hade de även satt på värmefläkten idag (idag var första dagen som till och med jag tyckte att det var kallt och satt med fleecejackan på hela dagen) så det var lagom varmt och skönt. Till råga på allt så skulle vi göra en liten gruppövning och intervjua varandra om olika vanor (vi håller på att öva verb bl a). Jag hamnar självklart med de två i klassen som ofta är uppe i det blå. De är ruskigt intelligenta, men sååå disträa. Ni som känner mig vet vad denna ekvationen ledde till. TRÖTTHET + VÄRME + ROLIGA MÄNNISKOR = HYSTERISKT FNITTER.
Jag kunde inte hejda mig, så nu är det kört, ingen återvändo. Tima-fnittret ljuder i hela Okayama och det lär väl eka genom hela helgen om jag har otur... Hur som helst, jag hade roligt, även om jag tror att en del blev förvånade över mitt fnittriga beteende, inte minst läraren.
"HUR KAN DE VARA SÅ KORTA?"
I Sverige skämtade vi många gånger om det japanska modet och jag skulle vilja säga att vi hade fel, men ack nej. De flesta är faktiskt klädda normalt, men många ser också helt otroliga ut, det går inte att beskriva. Jag såg en kreation på pendeltåget häromdagen och var så nära att ta upp kameran, men jag tänkte att jag inte kunde vara så oförskämd, så bilden får stanna i mitt huvud. Men det som är mest frekvent är alla korta kjolar. Alla skolelever bär ju skoluniform, de ser så söta ut. Men många av tjejerna väljer att korta av, eller dra upp kjolen (för jag har svårt att tänka mig att skolan skulle beordra en sådan längd) så att det blir en minikjol av den, eller ibland inte ens det. Jag har sett mer än vad jag velat vid flera tillfällen. Underligt och märkligt är det allt.
Det var de tre små grisarna.
Glöm inte bort att le mot någon idag,
Kram
gamla hjulspår... redan
Man behöver inte många dagar på sig på ett nytt ställe förrän man har inrutat sin vardag något sånär begriplig. Helt normalt, lite struktur är bra (även om jag är en av det här jordklotets mest förvirrade människor inser jag vikten av lite struktur). Men som ett brev på posten tillsammans med strukturen kommer även de gamla hjulspåren.
När jag satt och funderade på vad jag skulle skriva idag insåg jag att det enda jag hade att skriva om var gamla hjulspår. Vaknade, åt frukost, duschade, satt vid datorn, spelade lite gitarr, åt lunch, åkte till skolan, kom hem, åt lite till, gjorde läxan, satte mig vid datorn... Visst låter det trist när man radar upp det så här!?!
Inget ont om gamla hjulspår så länge de inte blir så djupa att man inte tar sig upp ur dem (då bör man tänka till, för då kanske man till och med ska byta bil till en med helt annan hjulbredd). Utmaningen i de gamla hjulspåren (med lagom spårdjup) är att inte fokusera på spåret utan på dikeskanten för där kan det finnas smockfullt med blommor som förgyller vardagen.
Så mitt dike såg ut så här idag:
* jag vaknade med huvudvärk, men den försvann efter att jag ätit och duschat. Tack för det!
* När jag spelade gitarr insåg jag att det faktiskt satt sig en del ackord i muskelminnet. Så skönt!
* Den klasskamrat som jag fått mest kontakt med berättade att hon skulle stanna en månad till (tidigare skulle hon sluta på fredag). Härligt!
* Middagen idag var enkel, men supergod. Tunna köttskivor marinerade med japansk soya, ingefära och japansk vinäger (typ). Gott!
Nu fattas bara en god natts sömn så är dikeskanten fullproppad med blomsterprakt. Om morgondagen innebär ännu en runda i hjulspåren hoppas jag på ännu ett blomstrande dike!
När jag satt och funderade på vad jag skulle skriva idag insåg jag att det enda jag hade att skriva om var gamla hjulspår. Vaknade, åt frukost, duschade, satt vid datorn, spelade lite gitarr, åt lunch, åkte till skolan, kom hem, åt lite till, gjorde läxan, satte mig vid datorn... Visst låter det trist när man radar upp det så här!?!
Inget ont om gamla hjulspår så länge de inte blir så djupa att man inte tar sig upp ur dem (då bör man tänka till, för då kanske man till och med ska byta bil till en med helt annan hjulbredd). Utmaningen i de gamla hjulspåren (med lagom spårdjup) är att inte fokusera på spåret utan på dikeskanten för där kan det finnas smockfullt med blommor som förgyller vardagen.
Så mitt dike såg ut så här idag:
* jag vaknade med huvudvärk, men den försvann efter att jag ätit och duschat. Tack för det!
* När jag spelade gitarr insåg jag att det faktiskt satt sig en del ackord i muskelminnet. Så skönt!
* Den klasskamrat som jag fått mest kontakt med berättade att hon skulle stanna en månad till (tidigare skulle hon sluta på fredag). Härligt!
* Middagen idag var enkel, men supergod. Tunna köttskivor marinerade med japansk soya, ingefära och japansk vinäger (typ). Gott!
Nu fattas bara en god natts sömn så är dikeskanten fullproppad med blomsterprakt. Om morgondagen innebär ännu en runda i hjulspåren hoppas jag på ännu ett blomstrande dike!
hopp
Om ni tittar på i kanterna på sidan så ser ni att jag har lagt till ett kanji, dvs ett japanskt tecken. Det jag har lagt till är "kiboo" - hopp. Idag har jag tänkt en del på hopp och på drömmar och hur viktiga de är. Har vi inte hopp kan vi ju lika gärna stanna i sängen, för det finns ju ingen anledning till varför vi skulle bry oss? och utan drömmar tror jag att vi förlorar drivkraft och vilja.
Hopp och drömmar hör ofrånkomligt ihop. Att ha ett hopp skapar drömmar. Jag har ju mitt hopp hos Gud, min tro på Jesus som har sagt att han är vårt hopp. Men i och med det hoppet så drömmer jag också om något mer. Jag tror att det finns mer än det vi ser, mer än eländet vi läser i tidningarna, mer än de krav som driver människor till olika form av missbruk (pengar, sex, droger, makt), mer än framgång som bara leder till tomhet. Det var drömmen om att visa människor att det finns ett Hopp, att det finns mer, att det finns Någon som älskar och väntar, som gjorde att jag flyttade till Japan. Så sluta aldrig hoppas, sluta aldrig drömma - med hopp och med drömmar kan vi förändra världen.
Så lite glimtar från dagen:
* när jag kom till perrongen och satte mig för att vänta på pendeltåget börjar helt plötsligt killen bredvid mig att läsa högt ur den bok han läser i. Boken var på engelska och när han tittade upp och såg att jag var utlänning tog han sin chans... han ville väl öva sitt uttal lite, eller så ville han prata, men jag hade ingen bra inledningsfras för en sån situation... måste komma på någon, till nästa gång :-) Men nu vet jag lite mer om apornas beteende, helt gratis!
* den dumma skitcykeln gick sönder igen. Samma fel, kedjan hoppade av och kilade fast sig så jag fick släpa hem cykeln upp för alla backar. Snacka om att jag var lite purken när jag kom hem... Kedjan måste nog spännas lite.
* idag startade vi kanji-lektioner. Det var kul, men det är svårt, gäller att ha tungan rätt i mun. Något jag insåg att jag inte hade, pinsamt om läraren hade sett mig med tungan ut i mungipan. Får jobba på det!
Sov gott och dröm stort!
Hopp och drömmar hör ofrånkomligt ihop. Att ha ett hopp skapar drömmar. Jag har ju mitt hopp hos Gud, min tro på Jesus som har sagt att han är vårt hopp. Men i och med det hoppet så drömmer jag också om något mer. Jag tror att det finns mer än det vi ser, mer än eländet vi läser i tidningarna, mer än de krav som driver människor till olika form av missbruk (pengar, sex, droger, makt), mer än framgång som bara leder till tomhet. Det var drömmen om att visa människor att det finns ett Hopp, att det finns mer, att det finns Någon som älskar och väntar, som gjorde att jag flyttade till Japan. Så sluta aldrig hoppas, sluta aldrig drömma - med hopp och med drömmar kan vi förändra världen.
Så lite glimtar från dagen:
* när jag kom till perrongen och satte mig för att vänta på pendeltåget börjar helt plötsligt killen bredvid mig att läsa högt ur den bok han läser i. Boken var på engelska och när han tittade upp och såg att jag var utlänning tog han sin chans... han ville väl öva sitt uttal lite, eller så ville han prata, men jag hade ingen bra inledningsfras för en sån situation... måste komma på någon, till nästa gång :-) Men nu vet jag lite mer om apornas beteende, helt gratis!
* den dumma skitcykeln gick sönder igen. Samma fel, kedjan hoppade av och kilade fast sig så jag fick släpa hem cykeln upp för alla backar. Snacka om att jag var lite purken när jag kom hem... Kedjan måste nog spännas lite.
* idag startade vi kanji-lektioner. Det var kul, men det är svårt, gäller att ha tungan rätt i mun. Något jag insåg att jag inte hade, pinsamt om läraren hade sett mig med tungan ut i mungipan. Får jobba på det!
Sov gott och dröm stort!
yack!
Hallå alla medresenärer i universums oändliga snurrande! Eeeh, nej, var inte oroliga det här inlägget kommer inte att vara en massa rappakalja som ingen förstår... eller det är klart, jag kan ju inte lova att ni kommer förstå vad jag skriver (det är knappt jag gör det själv ibland) men lite mer jordnära än universums snurrande kommer det bli idag.
Lite alltför jordnära var det när jag kom hem från skolan vid 19-tiden. Sista biten med cykeln är typ 500 m brant uppförsbacke så jag slängde mig som vanligt på sängen för att pusta ut. På väg ner mot kudden så ser jag något mörkt och hör något som prasslar bland papprena på mitt skrivbord. HJÄLP EN SPINDEL!!!! är min första tanke. Beväpnad med en halvfylld vattenflaska slår jag hejvilt runt på skrivbordet... missar varelsen som ramlar ner på golvet och börjar springa. Till min lättnad ser jag att det inte är en spindel, men millisekunden senare så fylls mitt huvud av ordet "yack". Det jag ser springa för livet på golvet är en kackerlacka lika stor som en isbjörn (nästan i alla fall). Vet ni hur snabba kackerlackor är? Det går fort när de rör på sig, jag lovar. Vattenflaskan slår hejvilt efter kackerlackans vansinnesflykt och till slut träffar den med ett splasch. Jag behöver ju inte gå in i detalj på hur kletigt det blev... Det var väl det mest jordnära med den här dagen.
Annars har allt flutit på som vanligt. Cykeln fungerar igen. Skolan är som vanligt, vi lär oss japanska och inget annat. Jag kommer ihåg att titta i kalendern så jag vet varför jag ska gå upp. Tja, en helt vanlig dag i Timetotts liv kan man säga.
Sitter och funderar på om jag ska skriva något klokt också, men det är absolut tomt i huvudet på mig så det får vänta tills imorgon. Istället kan ni ju fundera på följande och säga det i 200 km/h (dvs snabbt).
"A noisy noise annoyes an oyster"
Tjingeling!
Lite alltför jordnära var det när jag kom hem från skolan vid 19-tiden. Sista biten med cykeln är typ 500 m brant uppförsbacke så jag slängde mig som vanligt på sängen för att pusta ut. På väg ner mot kudden så ser jag något mörkt och hör något som prasslar bland papprena på mitt skrivbord. HJÄLP EN SPINDEL!!!! är min första tanke. Beväpnad med en halvfylld vattenflaska slår jag hejvilt runt på skrivbordet... missar varelsen som ramlar ner på golvet och börjar springa. Till min lättnad ser jag att det inte är en spindel, men millisekunden senare så fylls mitt huvud av ordet "yack". Det jag ser springa för livet på golvet är en kackerlacka lika stor som en isbjörn (nästan i alla fall). Vet ni hur snabba kackerlackor är? Det går fort när de rör på sig, jag lovar. Vattenflaskan slår hejvilt efter kackerlackans vansinnesflykt och till slut träffar den med ett splasch. Jag behöver ju inte gå in i detalj på hur kletigt det blev... Det var väl det mest jordnära med den här dagen.
Annars har allt flutit på som vanligt. Cykeln fungerar igen. Skolan är som vanligt, vi lär oss japanska och inget annat. Jag kommer ihåg att titta i kalendern så jag vet varför jag ska gå upp. Tja, en helt vanlig dag i Timetotts liv kan man säga.
Sitter och funderar på om jag ska skriva något klokt också, men det är absolut tomt i huvudet på mig så det får vänta tills imorgon. Istället kan ni ju fundera på följande och säga det i 200 km/h (dvs snabbt).
"A noisy noise annoyes an oyster"
Tjingeling!
som en yr höna och som en skock får...
Den här dagen har varit varierande skulle man kunna säga, och det skulle vara en underdrift.
Dagen började bra, jag vaknade utvilad och var glad över att jag kunde ta en lugn morgon och pyssla med lite ditt och datt. Jag satte på datorn, kollade mailen och till min fasa insåg jag att jag hade glömt bort ett möte som jag skulle ha på förmiddagen... För att komma in till Okayama centrum så måste jag först ta cykeln 3 km sen pendeltåg. När jag inser min blunder tittar jag på klockan... den är 9.00 och 9.36 går pendeltåget som jag måste ta för att hinna i tid. Så det var bara att sätta igång, duscha, borsta tänderna, klä på mig, äta frukost, packa väskan... DÅ inser jag att kedjan på min cykel hoppade av sist jag använde den och att jag var tvungen att fixa det innan jag kunde åka iväg. På med skorna ut till cykeln bara för att inse att kedjan har kilat fast sig så till den milda grad att inget av det våld jag idkar på den gör någon nytta. SOM TUR VAR så var Mitsuko (mamman i familjen jag bor hos) hemma för att vi hade en gäst i huset, vanligtvis jobbar hon måndagar... Hon ilkörde mig till stationen, jag ut, är på väg att hoppa på fel tåg när en tant hejdar mig och säger att jag ska vänta på nästa. Visst är det tur att det finns goa tanter i världens alla hörn... annars skulle en sån som jag aldrig klara sig.
Ja ja, tillbaka till den yra hönan på perrongen. Jag sätter mig och väntar på nästa tåg samtidigt som jag drar upp japanskaläxan som jag tänkt göra i lugn och ro under morgonen... den goa tanten tittar intresserat och jag försöker vara artig och prata med henne samtidigt som jag skriver grammatiskt korrekta meningar på japanska (jag hoppas i alla fall att de blev grammatiskt korrekta). Jag hinner till mötet i tid och har en trevlig stund med Jan-Åke, den andra SMK missionären här och Oskar, en SVF-praktikant som är här som engelsklärare. Sen tjo iväg till skolan. Men jag kan säga att jag hade lika gärna kunnat åka hem...
Dagens lektioner kan summeras med ett ord FÅNIGT! Det började med att vi fick spela ett litet tärningsspel, bara slå tärningen och räkna på japanska... jättekul... NOT. Sen skulle vi få en liten rundtur ute bland de närmsta kvarteren... som en skock får gick vi efter läraren som ständigt tittade bakåt och bad oss gå på ett led så att vi inte gick ivägen för bilarna... ett tag trodde jag att jag var 3 år och inte snart 30! Rundturen tog oss till sjukhuset, ett köpcentrum, posten och en affär. Vad vi gjorde var att vi gick in på nämda ställen, läraren pekade och sa "det här är ett sjukhus", alla folk råstirrade på oss och vi gick ut därifrån. Jag har inte ord för hur löjlig jag kände mig. Efter det var det tillbaka till klassrummet där vi spenderade resten av dagen med att vika origami i form av papperstranor. Vi var klara fem minuter tidigare men fick inte gå ändå utan fick svaret att vi var tvungna att vänta på signalen från klockan. Så där satt vi, alla böcker nerpackade, med jackorna på och bara stirrade... Tja, vad säger man?...
Men väl hemma vände turen. Jag hoppas att ni har märkt att jag lyckats få dit min egen bild på sidan. Alldeles själv! Jag är inte lite stolt över mig själv, hi hi. Bilden är från Ushimado där NSKK (Nippon Seiyaku Kirisuto Kyoudan) har sin ungdomsgård. Nu får vi bara hoppas att jag somnar gott och drömmer sött så att jag kan vakna utvilad till en lugnare dag imorgon :-)
Det blev ett långt inlägg det här, men dagen har som sagt varit något udda...
Ta hand om er!
Dagen började bra, jag vaknade utvilad och var glad över att jag kunde ta en lugn morgon och pyssla med lite ditt och datt. Jag satte på datorn, kollade mailen och till min fasa insåg jag att jag hade glömt bort ett möte som jag skulle ha på förmiddagen... För att komma in till Okayama centrum så måste jag först ta cykeln 3 km sen pendeltåg. När jag inser min blunder tittar jag på klockan... den är 9.00 och 9.36 går pendeltåget som jag måste ta för att hinna i tid. Så det var bara att sätta igång, duscha, borsta tänderna, klä på mig, äta frukost, packa väskan... DÅ inser jag att kedjan på min cykel hoppade av sist jag använde den och att jag var tvungen att fixa det innan jag kunde åka iväg. På med skorna ut till cykeln bara för att inse att kedjan har kilat fast sig så till den milda grad att inget av det våld jag idkar på den gör någon nytta. SOM TUR VAR så var Mitsuko (mamman i familjen jag bor hos) hemma för att vi hade en gäst i huset, vanligtvis jobbar hon måndagar... Hon ilkörde mig till stationen, jag ut, är på väg att hoppa på fel tåg när en tant hejdar mig och säger att jag ska vänta på nästa. Visst är det tur att det finns goa tanter i världens alla hörn... annars skulle en sån som jag aldrig klara sig.
Ja ja, tillbaka till den yra hönan på perrongen. Jag sätter mig och väntar på nästa tåg samtidigt som jag drar upp japanskaläxan som jag tänkt göra i lugn och ro under morgonen... den goa tanten tittar intresserat och jag försöker vara artig och prata med henne samtidigt som jag skriver grammatiskt korrekta meningar på japanska (jag hoppas i alla fall att de blev grammatiskt korrekta). Jag hinner till mötet i tid och har en trevlig stund med Jan-Åke, den andra SMK missionären här och Oskar, en SVF-praktikant som är här som engelsklärare. Sen tjo iväg till skolan. Men jag kan säga att jag hade lika gärna kunnat åka hem...
Dagens lektioner kan summeras med ett ord FÅNIGT! Det började med att vi fick spela ett litet tärningsspel, bara slå tärningen och räkna på japanska... jättekul... NOT. Sen skulle vi få en liten rundtur ute bland de närmsta kvarteren... som en skock får gick vi efter läraren som ständigt tittade bakåt och bad oss gå på ett led så att vi inte gick ivägen för bilarna... ett tag trodde jag att jag var 3 år och inte snart 30! Rundturen tog oss till sjukhuset, ett köpcentrum, posten och en affär. Vad vi gjorde var att vi gick in på nämda ställen, läraren pekade och sa "det här är ett sjukhus", alla folk råstirrade på oss och vi gick ut därifrån. Jag har inte ord för hur löjlig jag kände mig. Efter det var det tillbaka till klassrummet där vi spenderade resten av dagen med att vika origami i form av papperstranor. Vi var klara fem minuter tidigare men fick inte gå ändå utan fick svaret att vi var tvungna att vänta på signalen från klockan. Så där satt vi, alla böcker nerpackade, med jackorna på och bara stirrade... Tja, vad säger man?...
Men väl hemma vände turen. Jag hoppas att ni har märkt att jag lyckats få dit min egen bild på sidan. Alldeles själv! Jag är inte lite stolt över mig själv, hi hi. Bilden är från Ushimado där NSKK (Nippon Seiyaku Kirisuto Kyoudan) har sin ungdomsgård. Nu får vi bara hoppas att jag somnar gott och drömmer sött så att jag kan vakna utvilad till en lugnare dag imorgon :-)
Det blev ett långt inlägg det här, men dagen har som sagt varit något udda...
Ta hand om er!
solen går ner över första blogg-dagen...
Klockan är nu slagen halvt midnatt och jag inser att jag kanske borde gå och lägga mig - det är ju måndag imorgon och det innebär språkskola... Fast det är klart att jag hinner ju med några rader innan ögonlocken faller.
Jag har spenderat den senaste timmen med att försöka göra bloggen lite personligare bara för att inse i sista steget att bilden jag gjort inte alls går att lägga in... första tålamodsprovet. Men jag kan glädja alla med att jag faktiskt inte har slängt ut datorn genom fönstret, inte ens slagit hårt på tangenterna. Och den där bilden ska jag nog kunna få upp förr eller senare, skam den som ger sig. Om inte annat får jag väl fråga någon som förstår sig på sånt här bättre än jag.
Dagen skulle jag kunna summera med ett enda ord: kallt! Jag har för första gången sen jag flyttade hit tagit på mig fleece-tröja och raggsockar. Ja, ni läste rätt: RAGGSOCKAR. Det är inte klokt, men med tanke på den dåliga isoleringen i japanska hus och att de saknar element så kan det bli lite kylslaget när det är väder som det varit idag, dvs regn och blåst hela dagen. Fast nog är det lite skönt också, att krypa ner under en filt med en kopp te i handen.
Ett litet plus i kanten på den här dagen var också att vi åt Sukiyaki till middag. För er som inte är så bevandrade i japansk matlagning kan jag tala om att det är grönsaker och kött (typ lövbiff-strimlor-aktigt) som man kokar i en buljong. Pannan står mitt på bordet så man äter i stort sett direkt från spisen... Man tar vad man vill av det stora utbudet grönsaker (och kött om man vill det) lägger det i en liten skål med rått ägg som man vispat ihop gulan och vitan i och sen äter man det. Det kanske inte låter så smasken, men jag kan lova er att det är det. Som tillbehör är det ju naturligtvis ris, vad annars?!
Tja, det var nog allt för den här gången.
Sov gott när ni väl kryper till kojs. Det tänker jag göra.
Kram
Jag har spenderat den senaste timmen med att försöka göra bloggen lite personligare bara för att inse i sista steget att bilden jag gjort inte alls går att lägga in... första tålamodsprovet. Men jag kan glädja alla med att jag faktiskt inte har slängt ut datorn genom fönstret, inte ens slagit hårt på tangenterna. Och den där bilden ska jag nog kunna få upp förr eller senare, skam den som ger sig. Om inte annat får jag väl fråga någon som förstår sig på sånt här bättre än jag.
Dagen skulle jag kunna summera med ett enda ord: kallt! Jag har för första gången sen jag flyttade hit tagit på mig fleece-tröja och raggsockar. Ja, ni läste rätt: RAGGSOCKAR. Det är inte klokt, men med tanke på den dåliga isoleringen i japanska hus och att de saknar element så kan det bli lite kylslaget när det är väder som det varit idag, dvs regn och blåst hela dagen. Fast nog är det lite skönt också, att krypa ner under en filt med en kopp te i handen.
Ett litet plus i kanten på den här dagen var också att vi åt Sukiyaki till middag. För er som inte är så bevandrade i japansk matlagning kan jag tala om att det är grönsaker och kött (typ lövbiff-strimlor-aktigt) som man kokar i en buljong. Pannan står mitt på bordet så man äter i stort sett direkt från spisen... Man tar vad man vill av det stora utbudet grönsaker (och kött om man vill det) lägger det i en liten skål med rått ägg som man vispat ihop gulan och vitan i och sen äter man det. Det kanske inte låter så smasken, men jag kan lova er att det är det. Som tillbehör är det ju naturligtvis ris, vad annars?!
Tja, det var nog allt för den här gången.
Sov gott när ni väl kryper till kojs. Det tänker jag göra.
Kram
hmmm, hur ska det här gå?...
så har även jag tagit steget ut i blogg-djungeln. Det är med darrande knän som jag påbörjar denna resa. Lilla jag, inte mer teknisk än nödvändigt, lättretlig när det handlar om datorer, och absolut ingen datanörd alls....
Men om människan kunde landa på månen och Jesus uppväcka Lasaros från de döda så ska väl jag kunna sköta en enda liten blogg (hoppas jag).
Så tills nästa gång.
Allt gott
Men om människan kunde landa på månen och Jesus uppväcka Lasaros från de döda så ska väl jag kunna sköta en enda liten blogg (hoppas jag).
Så tills nästa gång.
Allt gott
