Man behöver inte många dagar på sig på ett nytt ställe förrän man har inrutat sin vardag något sånär begriplig. Helt normalt, lite struktur är bra (även om jag är en av det här jordklotets mest förvirrade människor inser jag vikten av lite struktur). Men som ett brev på posten tillsammans med strukturen kommer även de gamla hjulspåren.

När jag satt och funderade på vad jag skulle skriva idag insåg jag att det enda jag hade att skriva om var gamla hjulspår. Vaknade, åt frukost, duschade, satt vid datorn, spelade lite gitarr, åt lunch, åkte till skolan, kom hem, åt lite till, gjorde läxan, satte mig vid datorn... Visst låter det trist när man radar upp det så här!?!

Inget ont om gamla hjulspår så länge de inte blir så djupa att man inte tar sig upp ur dem (då bör man tänka till, för då kanske man till och med ska byta bil till en med helt annan hjulbredd). Utmaningen i de gamla hjulspåren (med lagom spårdjup) är att inte fokusera på spåret utan på dikeskanten för där kan det finnas smockfullt med blommor som förgyller vardagen.

Så mitt dike såg ut så här idag:
* jag vaknade med huvudvärk, men den försvann efter att jag ätit och duschat. Tack för det!
* När jag spelade gitarr insåg jag att det faktiskt satt sig en del ackord i muskelminnet. Så skönt!
* Den klasskamrat som jag fått mest kontakt med berättade att hon skulle stanna en månad till (tidigare skulle hon sluta på fredag). Härligt!
* Middagen idag var enkel, men supergod. Tunna köttskivor marinerade med japansk soya, ingefära och japansk vinäger (typ). Gott!

Nu fattas bara en god natts sömn så är dikeskanten fullproppad med blomsterprakt. Om morgondagen innebär ännu en runda i hjulspåren hoppas jag på ännu ett blomstrande dike!