Den här dagen har varit varierande skulle man kunna säga, och det skulle vara en underdrift.

Dagen började bra, jag vaknade utvilad och var glad över att jag kunde ta en lugn morgon och pyssla med lite ditt och datt. Jag satte på datorn, kollade mailen och till min fasa insåg jag att jag hade glömt bort ett möte som jag skulle ha på förmiddagen... För att komma in till Okayama centrum så måste jag först ta cykeln 3 km sen pendeltåg. När jag inser min blunder tittar jag på klockan... den är 9.00 och 9.36 går pendeltåget som jag måste ta för att hinna i tid. Så det var bara att sätta igång, duscha, borsta tänderna, klä på mig, äta frukost, packa väskan... DÅ inser jag att kedjan på min cykel hoppade av sist jag använde den och att jag var tvungen att fixa det innan jag kunde åka iväg. På med skorna ut till cykeln bara för att inse att kedjan har kilat fast sig så till den milda grad att inget av det våld jag idkar på den gör någon nytta. SOM TUR VAR så var Mitsuko (mamman i familjen jag bor hos) hemma för att vi hade en gäst i huset, vanligtvis jobbar hon måndagar... Hon ilkörde mig till stationen, jag ut, är på väg att hoppa på fel tåg när en tant hejdar mig och säger att jag ska vänta på nästa. Visst är det tur att det finns goa tanter i världens alla hörn... annars skulle en sån som jag aldrig klara sig.

Ja ja, tillbaka till den yra hönan på perrongen. Jag sätter mig och väntar på nästa tåg samtidigt som jag drar upp japanskaläxan som jag tänkt göra i lugn och ro under morgonen... den goa tanten tittar intresserat och jag försöker vara artig och prata med henne samtidigt som jag skriver grammatiskt korrekta meningar på japanska (jag hoppas i alla fall att de blev grammatiskt korrekta). Jag hinner till mötet i tid och har en trevlig stund med Jan-Åke, den andra SMK missionären här och Oskar, en SVF-praktikant som är här som engelsklärare. Sen tjo iväg till skolan. Men jag kan säga att jag hade lika gärna kunnat åka hem...

Dagens lektioner kan summeras med ett ord FÅNIGT! Det började med att vi fick spela ett litet tärningsspel, bara slå tärningen och räkna på japanska... jättekul... NOT. Sen skulle vi få en liten rundtur ute bland de närmsta kvarteren... som en skock får gick vi efter läraren som ständigt tittade bakåt och bad oss gå på ett led så att vi inte gick ivägen för bilarna... ett tag trodde jag att jag var 3 år och inte snart 30! Rundturen tog oss till sjukhuset, ett köpcentrum, posten och en affär. Vad vi gjorde var att vi gick in på nämda ställen, läraren pekade och sa "det här är ett sjukhus", alla folk råstirrade på oss och vi gick ut därifrån. Jag har inte ord för hur löjlig jag kände mig. Efter det var det tillbaka till klassrummet där vi spenderade resten av dagen med att vika origami i form av papperstranor. Vi var klara fem minuter tidigare men fick inte gå ändå utan fick svaret att vi var tvungna att vänta på signalen från klockan. Så där satt vi, alla böcker nerpackade, med jackorna på och bara stirrade... Tja, vad säger man?...

Men väl hemma vände turen. Jag hoppas att ni har märkt att jag lyckats få dit min egen bild på sidan. Alldeles själv! Jag är inte lite stolt över mig själv, hi hi. Bilden är från Ushimado där NSKK (Nippon Seiyaku Kirisuto Kyoudan) har sin ungdomsgård. Nu får vi bara hoppas att jag somnar gott och drömmer sött så att jag kan vakna utvilad till en lugnare dag imorgon :-)

Det blev ett långt inlägg det här, men dagen har som sagt varit något udda...

Ta hand om er!