det är allt konstigt ibland hur ena veckan kan man ha total bloggtorka och så nästa kan man ha så mycket potentiella inlägg att man inte vet vad man ska skriva först.



Just nu flödar det över av poteniella inlägg i huvudet på mig så dagens inlägg borde egentligen ha publicerats den 16 juni.

Varför då? Jo, den 16 juni 2006 var nämligen den dagen då jag för första gången på allvar trodde att Gud ville skicka mig till Japan. Det var första gången jag berättade det för pastor Ryuji Saito att jag kände Gud kalla mig Japan och det var då jag helt förvirrad kom hem till Frida och sa att vi var tvungna att be eller jag skulle explodera.

Nu tre år senare spenderar jag årsdagen för min bana som Japan-missionär (även om jag inte var på plats riktigt då, annat än i tanken) med samma person som jag gjorde då, nämligen Ryuji. Den här gången även med hans underbart trevliga fru.

Det är lite konstigt att det hela gick så fort, att jag bara på tre år sen den tanken och känslan snart har spenderat ett år i landet jag kände mig kallad till. Gud är stor men det är också lite läskigt just det där hur han kan få sina planer att gå i lås bara vi lyssnar och är villiga att gå dit han pekar. Men det är värt det, trots att det inte alltid är guld och gröna skogar. Guds väg är alltid den bästa vägen, oavsett.

Till nästa gång... hoppas jag att du får känna Guds ledning.
Tjingeling!