människans grymhet
idag har jag varit i Hiroshima tillsammans med familjen Oka. Vi var bland annat i heian koen (fredsparken) där de har minnesmuseum och annat över atombomben som föll över Hiroshima kl 8.15 den 6 augusti 1945.
Jag kan säga att jag belv lika illa berörd av att gå omkring i minnesmuseet som jag blev när jag var i ett av koncentrationslägren. Hur kan människan vara så grym? Och det är också de små detaljerna som gör det hela så avskyvärt. På muséet kan man bland annat läsa korrespondens mellan Einstein och myndigheterna, även de olika regeringarna emellan. Jag reagerade särskilt på ett brev där de diskuterade oron över att de vanliga bombningarna över Japan skulle förstöra Hiroshima och Nagasaki så mycket att de inte skulle kunna se hur mycket atombomben förstörde. Så vad gör de? Jo, de slutar upp med att bomba de två städerna så att de lättare ska kunna mäta förstörelsen ett par veckor senare. Helt sjukt!
Och av Hiroshima efter bomben var det ingenting kvar, endast skelettet av en byggnad vars ruiner står kvar än idag som ett tecken på det vansinne som rådde under 2a världskriget (på båda sidor).
En annan sak som berörde mig extra djupt var att ett par av väggarna var fulla med telegram. Borgmästaren i Hiroshima har sedan katastrofen skickat ett telegram, varje gång ett land gjort kärnvapentester, och vädjat dem att sluta. Det var många telegram kan jag lova... och så vitt jag vet har ingen hörsammat vädjan än. Det är tragiskt.
Turen runt i museet var känslosam, jag fick blinka bort tårarna mest hela tiden, men också så viktigt att vi inte glömmer bort hur grym människan kan bli om vi inte ser upp. Koncentrationsläger och atombomber är bara två exempel. Sen har vi självmordsbombare, blood diamonds, maktkamper, pengagirighet... listan kan göras lång. Och jag har bara ett svar på alla grymheter - älska. Älska andra som dig själv. Se på människor ur Guds ögon. Kort och gott våga kärlek framför allt annat.
Det blev kanske ett litet deprimerande inlägg idag, men det känns så viktigt att vi inte glömmer bort såna här saker. 2a världskriget var ett antal decennier sen, men vi har krig och våld idag som visar på samma grymhet. Vi behöver handla och visa att vi inte håller med om vissa människors grymhet.
Till nästa gång... våga älska lite mera.
Tjingeling!
Jag kan säga att jag belv lika illa berörd av att gå omkring i minnesmuseet som jag blev när jag var i ett av koncentrationslägren. Hur kan människan vara så grym? Och det är också de små detaljerna som gör det hela så avskyvärt. På muséet kan man bland annat läsa korrespondens mellan Einstein och myndigheterna, även de olika regeringarna emellan. Jag reagerade särskilt på ett brev där de diskuterade oron över att de vanliga bombningarna över Japan skulle förstöra Hiroshima och Nagasaki så mycket att de inte skulle kunna se hur mycket atombomben förstörde. Så vad gör de? Jo, de slutar upp med att bomba de två städerna så att de lättare ska kunna mäta förstörelsen ett par veckor senare. Helt sjukt!
Och av Hiroshima efter bomben var det ingenting kvar, endast skelettet av en byggnad vars ruiner står kvar än idag som ett tecken på det vansinne som rådde under 2a världskriget (på båda sidor).
En annan sak som berörde mig extra djupt var att ett par av väggarna var fulla med telegram. Borgmästaren i Hiroshima har sedan katastrofen skickat ett telegram, varje gång ett land gjort kärnvapentester, och vädjat dem att sluta. Det var många telegram kan jag lova... och så vitt jag vet har ingen hörsammat vädjan än. Det är tragiskt.
Turen runt i museet var känslosam, jag fick blinka bort tårarna mest hela tiden, men också så viktigt att vi inte glömmer bort hur grym människan kan bli om vi inte ser upp. Koncentrationsläger och atombomber är bara två exempel. Sen har vi självmordsbombare, blood diamonds, maktkamper, pengagirighet... listan kan göras lång. Och jag har bara ett svar på alla grymheter - älska. Älska andra som dig själv. Se på människor ur Guds ögon. Kort och gott våga kärlek framför allt annat.
Det blev kanske ett litet deprimerande inlägg idag, men det känns så viktigt att vi inte glömmer bort såna här saker. 2a världskriget var ett antal decennier sen, men vi har krig och våld idag som visar på samma grymhet. Vi behöver handla och visa att vi inte håller med om vissa människors grymhet.
Till nästa gång... våga älska lite mera.
Tjingeling!
Kommentarer
Postat av: Frida Hjertstedt
Gripande ord. Jag kommer ihåg en del av de känslor som kom fram då jag besökte koncentrationslägren i Tyskland samt när vi hade besök på gymnasiet av en person som berättade om sina upplevelser under 2:a världskriget.
Vi måste komma ihåg och låta kärleken komma fram.
Postat av: gerard
Tack för att du beskriver detta så utförligt. Det är som du säger jätteviktigt att komma ihåg detta. Deprimerande kanske, men det behövs.
Trackback
