idag när jag cyklade hem från cellgruppen (en slags träff i ett hem där man pratar om Gud och livet, läser Bibeln och ber) visade jag bevis på att jag fortfarande är mig lik.

Jag cyklade hem i godan ro, cykellyset var på för det var mörkt. Jag tycker om att cykla på kvällen, inte så mycket folk och så är det mysigt på något sätt. Men rätt vad det är när jag rullar vägen fram inser jag att jag inte känner igen vägen jag åker på... På något sätt har jag lyckats tänka på något annat under färden så att jag lyckats cykla vilse utan att veta om det. Visst är jag begåvad! eeeehhh

Men det är tur att jag bor granne med två stora höga telemaster som lyses upp av en massa lampor om kvällen. Det var bara att lyfta blicken, fästa den vid de upplysta tornen och styra cykeln ditåt. Och då hittade jag hem utan problem.

Det är precis som med livet och Gud. Ibland hamnar man riktigt fel och vilse utan att man märkt det. Man känner inte igen sig och inte heller vet man hur man ska åka för att hitta rätt igen. Då får man påminna sig om att lyfta blicken mot Gud och följa det ljus som han är. "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig". Känns skönt att jag har upplyst väg för att hitta hem, både mitt jordiska hem och mitt himmelska hem. :)

Till nästa gång... känns det som om du inte vet var du är eller vart du ska ta vägen. Prova att lyfta blicken!
Tjingeling!