när jag steg av tåget vid Hayashima station idag efter skolan, en sisådär ca 18.20 och började min cykelfärd uppför backen och hem så slog det mig plötsligt att det inte längre var så mörkt som det brukar. Även i Japan går man mot den ljusare årstiden så här års. Det är riktigt skönt att kunna cykla hem i lite halvskymning istället för beckmörker. Och nu är det ju inte länge kvar tills jag kommer att cykla hem medan det fortfarande är ljust!

Pratade även med mamma tidigare idag och hon sa att solen äntligen hittat vägen ner till hennes fönster (hon bor så att ett par stora tallar tar solen för henne när den står för lågt). Visst är det underligt hur man kan känna när ljuset hittar hem till en. Plötsligt är det bara där, man har liksom inte märkt hur det har smugit sig på, eller man har helt enkelt inte tänkt på att det funnits där förrän en dag då polletten trillar ner.

Jag tycker om ljus, men den här tiden på året, alltså när ljuset kommer tillbaka, är speciell för mig. Det påminner om så mycket... att inget mörker varar för evigt, att Jesus är världens ljus, att även i en kall värld så kan solens strålar värma frusna själar, det finns hopp, man behöver inte famla i mörker... ja, som sagt tankarna är många. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. Så sant, så sant.

Till nästa gång... ta vara på så många solstrålar du bara kan (både de som kommer från det brinnande klotet en bit bort, och de som kommer via andra människor)

Tjingeling!