... var att han skapade dessa hemska, otäcka, livsfarliga varelser som andra kallar spindlar men som jag kallar förskräckliga monster.

Här i Japan får man räkna med att spindlarna dyker upp när det börjar gå mot höst... och det är precis den tidpunkten just nu. Särskilt vanliga är en slags spindlar som är snorgröna på ryggen och blir jättestora. Till min fasa såg jag häromveckan att en sån liten spindel börjat spinna sitt nät i taket i trapphuset. Varje gång jag skulle in eller ut ur min lägenhet var jag alltså tvungen att passera under denna livsfarliga varelse och bara tanken på att den skulle kunna hoppa ner i huvudet på mig fick magen att knyta sig. Dessutom visste jag ju att för varje dag som gick så växte den sig större och större... de blir ju stora de där gröna och det var en sån som hängde i taket och dinglade. Så häromdagen när Ken och Mitsuko skjutsade hem mig fick han helt enkelt gå ur bilen och sanera trapphuset från denna spindel. Jag stod på behörigt avstånd och tittade på spektaklet.

Men han dödade inte spindeln utan slängde ut honom i risfältet... (där var vi lite oense om vad som skulle göras...) Fast så länge spindeln inte kommer tillbaka så är jag nöjd, han kan få sitta därute bland riskornen och trycka bäst han vill för jag tänker inte skörda något ris sen när det blir dags.

För att ni ska förstå vad jag pratar om kommer här en bild på denna illgröna spindel som jag tvingade en vän till mig att ta förra hösten. Jag skulle själv-terapera mig lite genom att titta på bilden då och då... jag gjorde det en gång och inte fler... Jag inser att bilden inte är så bra, man ser inte riktigt det gröna för spindeln är så blankt grön att det reflekterar sig i solen... hemska varelse...

Till nästa gång... klappa en snigel, de är i alla fall snälla.
Tjingeling!