idag är jag feberfri, säger jag i alla fall. Tempen visar på 37,7 grader Celsius och det vägrar jag se som feber. Så nu är det bara att bli av med snuvan och hostan. Tycker själv att det var väldigt smart av mig att ta med mig nässpray för annars hade jag dött av syrebrist för länge sen. Finns inte ett hål kvar i mina bihålor känns det som. Men, men, det var steget framåt, tro det eller ej.

Två steg bakåt blev det när jag kom på mig själv med att tänka hur skönt det vore att strunta i alltihopa och bara åka hem till Sverige igen. Visst jag har tänkt det förut, men det här var första gången jag verkligen kände det i magtrakten också. Skit!!!! Måste hitta tillbaka till inspirationen, kallelsen, och känslan av att jag faktiskt fortfarande är pastor, det som Gud kallade mig till att vara. Men ingen här tillåter mig att vara pastor och jag orkar inte kämpa längre. Hur ska jag kunna bli en del av en grupp kollegor om de vägrar att räkna med mig, Tror de ärligt att de kan ignorera mig i ett-ett och ett halvt-två år medan jag pluggar japanska och sedan vända som på en femöring och börja se mig som en jämbördig kollega? Jag har svårt att tro det. Hade kanske varit bättre att göra det här året med språkinlärningen i Sverige på ett universitet hemma så att jag bara behövde kompletteringsplugga när jag kom hit... var är ljuset i slutet av tunneln? Mina ögon är för trötta för att se något.

Önskar att jag hade min gamla mentor Carin här, hon var alltid så bra att prata med. Hon hade inte alla svaren men hon kom i alla fall ihåg att fråga hur jag mådde och hur det gick för mig. Hon lyssnade och hon gav stöd. Om det är någon distrikts-människa som läser det här, sluta aldrig med mentorer för nyutexade pastorer, det betyder mycket att ha någon att stöta och blöta med.

Nu ska jag sluta dra ner er i träsket. Imorgon är det ju jul! Ni har ledigt! Här är det bara vanlig arbetsdag. För mig blir det väl ytterligare en dag när jag flår näsan för att den snorar så mycket. Suck!

Tjinge.... äh, det är inte värt det. Ha det.